Inlägg publicerade under kategorin Kommentarer och analys

Av Sunda Pengar - 29 januari 2009 08:13

I ett år där prestigemedlemmar inte kommer att närvara i Davos på grund av korruptionsskandaler och kändisar undanbedes att infinna sig, samtidigt som USA har ovanligt låg närvaro med anledning av den nya administrationen i vita huset så drivs den globala agendan vidare.

Ett kapitel i rapporten The Global Agenda (Ladda ner här) koncentreras åsikterna om och möjligheterna med ett globalt nyhetsmedium i stil med CNN som då ska ge oss möjligheten att fördjupa våran förståelse om världen.

Avsnittet drunknar i metaforer och klistrar in en rekommendation om det framtida nyhetsmediet här:

It will take innovative public-private funding to provide that global voice, one that can both generate content and imagine a new global community in which people can share, participate and disagree, with a focus on mission rather than the bottom line.
That voice, and the content it creates, will act as a focus for providing education,campaigning for access and championing empowerment.


Målet är alltså att skapa en global opinionsbildare som under en regim av redan koncentrerad media ska ge en homogen syn på världen under flaggen ”public illumination”.

Lägg märke till ”It will take innovative public-private funding”. I rapporten föreslås flera gånger de nya ”innovativa” sättet att finansiera globala strukturer, nämligen internationell taxering.

Under avsnittet Global Governance och några andra sektioner rekommenderas flera gånger det innovativa begreppet International Taxation.

Citerar: No matter how deliberative and responsible, global action is much needed and will continue to be inadequate without additional resources.

Det rekommenderas att lösa detta behov av kapital genom någon form av global taxering I samspel med andra metoder.


Den stora knäckfrågan är förstås vilken valuta som världens ska beskattas i. Att få igenom en global skattepolitik en en viss valuta garanterar beroende av utomstående länder då de måste kunna skaffa sig denna fiat för att betala av sina skulder.


Globaliseringsarbetet fortsätter alltså oförtrutet och det är tydligt att en mer global världsordning  I bland annat skattepolitik, media och internationellt styre är att vänta om de som styr idag får fortsätta att sätta policys.

ANNONS
Av Sunda Pengar - 12 januari 2009 09:29




Amerikanska SEC ar vad vi kan likställa med finansinspektionen i Sverige. De har till uppgift att övervaka de finansiella marknadsaktörerna och ge lämpliga straff och direktiv så att de finansiella lagarna efterlevs.

Låter som att det vore den perfekta organisationen att upptäcka Madoffs pyramidspel?

Ett pyramidspel eller Ponzi scheme är helt enkelt en finansiell investering dar organisationen som tar emot insättningarna betalar avkastningen med de nya depositioner och förklarar tillväxten med någon annan typ av investeringsstrategi.

Pyramidspelet håller så länge investerarna väljer att rulla över sina investeringar och det kommer in nya medlemmar.

Detta är inte olikt Ponzi Borrowing vilket innebär att du lånar mot tillgångens övervärde för att betala din gamla räntekostnader.

In på scenen kommer den ganska okända Harry Markipolos, före detta investerare för Rampart Investement. I över 9 år försökte han förklara för SEC att Madoffs investeringsoperation inte kunde vara något annat än bedrägeri.

I 9 år valde SEC att inte lyssna utan att hellre skydda Wallstreet och dess intressen. Markopolos skrev i rapporten att avkastningen som Madoff skapat var inte bara osannolik, den var också matematiskt omöjlig givet hans investeringsstrategi.

Markopolos drog slutsatsen att Madoff helt enkelt gjorde något annat än han påstod att han gjorde.

I en 17 sidor lång rapport som var minst sagt övertygande skrev Markopolos redan 1995 där han lägger fram två scenarion.

Det osannolika scenariot var att han sysslade med front running. T.ex kunde han få en köp order på IBM till ett visst pris, Madoff kunde då använda sin egen investeringsfirma till att köpa IBM, om kursen gick upp behöll han aktierna, om kursen gick ner så fick kunden betala kundförlusten.

I det sannolika scenariot skrev Markopolos:

In the Highly Likely scenario, Madoff Securities is the world¹s largest Ponzi Scheme

Markopolos hade inget direkt intresse att avslöja Madoff annat än att han inte ville se ett enormt pyrmidspel på Wallstreet.

SECs utredning av denna rapport kom fram till att Madoff var oskyldig.

Utöver  det banala faktumet att SEC misslyckades med att sätta dit Madoff tidigt så visar det tydligt vad den här myndigheten har degragerats till.

Från Financial Times om SECs reglering av värderingsinstituten.

These oligopolies, which are actually sanctioned by the S.E.C., didn¹t
merely do their jobs badly. They didn¹t simply miss a few calls here and
there. In pursuit of their own short-term earnings, they did exactly the
opposite of what they were meant to do: rather than expose financial risk
they systematically disguised it.


Faktum är att SEC är fullt av moral hazard. SEC är en välkänd språngbräda för att komma in i ett välbetalt jobb på wall street. Att sitta och outa olika finansfirmor finns helt enkelt inte i kulturen då det förstör den framtida karriären.

Resultatet är alltså för wall street, om du är stor nog så låter SEC dig vara, oavsett hur kriminell din verksamhet är. Det har i alla fall Madoff bevisat och det kanske är det positiva som kommer ut av den här affären.

A casual observer could be forgiven for thinking that the whole point of landing the job as the S.E.C.s director of enforcement is to position oneself for the better
paying one on Wall Street.

And here¹s the most incredible thing of all: 18 months into the most
spectacular man-made financial calamity in modern experience, nothing has
been done to change that, or any of the other bad incentives that led us
here in the first place.

SEC ska övervaka de kriminella, men vem övervakar SEC?

ANNONS
Av Sunda Pengar - 9 januari 2009 06:34



Följer en diskussionsgrupp av akademiker som diskuterar pengar och Ellen Browns arbete angående principerna bakom krediter är ibland diskuterad.

Kritiken mot henne är att hon inte har fullt grepp på hur pengaprocessen fungerar utan utgår från 10% reservkravs modellen med krediter som ökar efter dess cirkulation.

Hennes nya artikel är dock ett avbrott mot denna och hon har börjat titta på Basel ackordet som är grunden för hur utlåning fungerar internationellt.

Återger hela hennes artikel här, klart läsvärd.

Ellen brown – Web of debt.

Letter to the bank ­
Dear Sirs, In light of recent developments, when you returned my check
marked ³insufficient funds,² were you referring to my funds or yours?

Economist John Kenneth Galbraith famously said, ³The process by
which banks create money is so simple that the mind is repelled.² If banks
create money, why are we suffering from a ³credit crunch²? Why can¹t banks
create all the money they can find borrowers for? Last fall, Congress
committed an unprecedented $700 billion in taxpayer money to reversing the
credit crisis, and the Federal Reserve has already fanned that into $8.5
trillion in loans and commitments. 1 But the bank bailout has proven to be
no more than a boondoggle for a handful of lucky Wall Street banks, without
getting credit flowing again.
To understand the real cause of the credit crisis and how it can
be reversed, it is first necessary to understand credit itself ­ what it is,
where it comes from, and what the real tourniquet is that has limited its
flow. Banks actually create credit; and if private banks can do it, so
could public banks or public treasuries. The crisis is not one of
³liquidity² but of ³solvency.² It has been caused, not by the banks¹
inability to get credit (something they can create with accounting entries),
but by their inability to meet the capital requirement for making loans.
That inability, in turn, has been caused by the derivatives virus; and only
a few big banks are seriously infected with the it. By bailing out these
big banks, the government is actually spreading the virus by furnishing the
funds for them to take over smaller banks.
A more effective alternative than trying to patch up the
hopelessly imperiled derivatives books of these few banks would be to create
a parallel credit system with a pristine set of books. A network of public
banks (federal and state) could create ³credit² just as private banks do
now. This credit could be extended at low interest rates to consumers and
at very low interest to local governments, drastically reducing the cost of
public projects by reducing the cost of funding them. This is not a radical
proposal. It is what private banks themselves do every day. But most people
have trouble believing it, and bankers will dispute it. So the first thing
to be established is that . . .

Banks Create the Money They Lend
Bankers will tell you that they do not create money. At a 10%
reserve requirement, they simply lend out 90% of their deposits. The catch
is that their ³deposits² include the money they have written into their
customers¹ accounts as loans. That is how loans are made: numbers are
simply written into the accounts of borrowers, as many reputable authorities
have attested. Here are two of them, dating back to when officials were
either more aware of what was going on or more open about it:
³[W]hen a bank makes a loan, it simply adds to the borrower¹s deposit
account in the bank by the amount of the loan. The money is not taken from
anyone else¹s deposit; it was not previously paid in to the bank by anyone.
It¹s new money, created by the bank for the use of the borrower.²
­ Robert B. Anderson, Treasury Secretary under Eisenhower, in an
interview
reported in the August 31, 1959 issue of U.S News and World Report

³Do private banks issue money today? Yes. Although banks no
longer have the right to issue bank notes, they can create money in the form
of bank deposits when they lend money to businesses, or buy securities. . .
. The important thing to remember is that when banks lend money they don¹t
necessarily take it from anyone else to lend. Thus they Œcreate¹ it.²
­ Congressman Wright Patman, Money Facts (House Committee on
Banking and Currency, 1964)
The process by which banks create money was detailed in a
revealing booklet put out by the Chicago Federal Reserve titled Modern Money
Mechanics.2 Periodically revised until 1992, when it had reached 50 pages
long, it is written in somewhat difficult prose; but here are a few relevant
passages:

³The actual process of money creation takes place primarily in
banks.² [p3]
Translation: banks create money.

³In the absence of legal reserve requirements, banks can build
up deposits by increasing loans and investments so long as they keep enough
currency on hand to redeem whatever amounts the holders of deposits want to
convert into currency.² [p3]
Translation: banks can create as much money as they want by writing loans
into their borrowers¹ accounts, limited only by (a) legal reserve
requirements (money that must be held in reserve ­ traditionally about 10%
of outstanding deposits and loans) or (b) the amount of money they will need
to keep on hand to pay any depositors who might come for their money (also
traditionally about 10%).

³Banks may increase the balances in their reserve accounts by
depositing checks and proceeds from electronic funds transfers as well as
currency.² [p4]
Translation: the ³reserves² that count toward the reserve
requirement include currency, deposited checks, and electronic funds
transfers. (Note that the ³deposits² created as loans are excluded from
this list: the bank cannot just keep bootstrapping loans on top of loans but
must keep money from external sources on reserve equal to about 10% of its
loans and deposits.)

³The money-creation process takes place principally through
transaction accounts [accounts that can be drawn on without restriction] . .
. . With a uniform 10 percent reserve requirement, a $1 increase in reserves
would support $10 of additional transaction accounts.² [pp 2, 49]
Translation: $1 deposited by a customer can be fanned into $10 in loans.

³In the real world, a bank¹s lending is not normally constrained
by the amount of excess reserves it has at any given moment. Rather, loans
are made, or not made, depending on the bank¹s credit policies and its
expectations about its ability to obtain the funds necessary to pay its
customers¹ checks and maintain required reserves in a timely fashion.²
Translation: In practice, banks issue loans without worrying too much about
whether they have the reserves to cover them. If they come up short, they
can just borrow them:

³[Since] the individual bank does not know today precisely what
its reserve position will be at the time the proceeds of today¹s loans are
paid out. . . . many banks turn to the money market - borrowing funds to
cover deficits or lending temporary surpluses.² [p50]
³[A] bank may [also] borrow reserves temporarily from its Reserve Bank. . .
.

[However], banks are discouraged from borrowing [Reserve Bank]
adjustment credit too frequently or for extended time periods.² [p29]
Translation: If the bank finds at the end of the accounting period that its
reserves do not come to the required 10% of its outstanding loans and
deposits, it can simply borrow the reserves it needs from the money market
or its Federal Reserve Bank.

A 2002 article posted on the website of the Federal Reserve Bank
of New York noted that today, few banks are constrained by reserve
requirements at all:

³Since the beginning of the last decade, required reserve
balances have fallen dramatically. The decline stems in part from regulatory
action: the Federal Reserve eliminated reserve requirements on large time
deposits in 1990 and lowered the requirements on transaction accounts in
1992. But a far more important source of the decline in required reserves
has been the growth of sweep accounts. In the most common form of sweeping,
funds in bank customers¹ retail checking accounts are shifted overnight into
savings accounts exempt from reserve requirements and then returned to
customers¹ checking accounts the next business day. Largely as a result of
this practice, today only 30 percent of banks are bound by a reserve balance
requirement.² 3
Even without official reserve requirements, however, banks must
keep enough money on hand to meet withdrawals or checks written against the
accounts of their depositors; and that generally means about 10% of
outstanding deposits and loans, as moneylenders discovered centuries ago.
But if the banks come up short, they can borrow this money from the money
market or the Federal Reserve; and if the Fed comes up short, it can create
new reserves.4 So why the current credit crunch? What is limiting bank
lending? One answer is that borrowers are simply ³tapped out² and not in a
position to take out as many loans as they used to. When housing and the
stock market crashed, consumers no longer had home or stock equity to borrow
against.5 To the extent that the blockage is with the banks themselves,
however, it is not caused by the reserve requirement. Something else is
putting the squeeze on credit.

The Real Tourniquet: Capital Adequacy and the Marked-to-Market Rule
What banks can¹t get around with ³overnight sweeps² and the like
is the capital adequacy requirement; and the capital requirement is imposed,
not by our own central bank, but by the Bank for International Settlements
(BIS). Called ³the central bankers¹ central bank,² the BIS pulls the
strings of the private international banking system from Basel, Switzerland.
How the capital requirement is determined is even more
complicated than the reserve requirement, but here is a simplified version.
A bank¹s ³capital² consists of its assets minus its liabilities. The
capital adequacy rule imposed by the Basel Accords requires that the ratio
of a bank¹s capital to its ³risk-weighted² assets be at least 8%. That
means the bank must have $8 in capital for every $100 in ordinary loans
having a ³risk weighting² of 1.0 Mortgage loans (which are secured by real
estate) have a risk weighting of .5. That means they need only $4 of
capital per $100 of loans. Other bank exposures given risk weightings
include such things as derivatives and foreign exchange contracts.6
(Interestingly, the $700 billion committed by Congress to bailing out the
financial system is approximately 8% of the $8.5 trillion the Fed has now
promised in loans and commitments. Even the Federal Reserve evidently feels
constrained by the BIS capital requirement. )
One of the most important accounting rules imposed on a bank for
its capital ratio calculation is the ³mark to market² rule for valuing
assets. This rule requires banks to revalue all of their assets each day as
if the assets had to be sold that day. Capital calculations thus fluctuate
with the market; and in today¹s volatile market, all asset classes have
plunged at the same time. Since assets get marked to market but liabilities
don¹t, a bank may suddenly find that its assets are insufficient to support
its liabilities, rendering it insolvent and unable to make new loans. The
balance sheet instability caused by the marked-to-market rule is compounded
by the fact that bank balance sheets include derivatives, which are very
difficult to value reliably.

The Derivative Virus
Of particular concern today are ³credit default swaps² (CDS), a
form of derivative widely sold as insurance against default. CDS have
allowed banks to lighten up the risk-weightings on their balance sheets by
eliminating the risk of default from their loans. At least, that is how
they have been sold to investors; but this unregulated form of insurance is
now known to have been based on faulty mathematical models. When AIG, the
world¹s largest insurance company, ventured into CDS in the late 1990s, the
presumption was that ³housing always goes up² and that the risk of default
was so remote that selling ³credit protection² was virtually ³free money².7
But this free money turned into a serious liability to the protection
sellers when the ³remote² actually happened and a flood of defaults struck.
The value of the derivatives protecting securitized mortgages became so
questionable that they were unmarketable at any price. Banks counting these
derivatives as assets on their books then had to ³mark them to market²
effectively at zero, reducing the banks¹ capital below the levels called for
in the Basel Accords and rendering them officially insolvent. When AIG went
broke in September 2008, banks heavily involved in derivatives faced double
jeopardy: not only did they have to write down the derivative protection
they had sold to others and counted as assets on their books, but they could
no longer count on the derivative insurance they had bought to minimize the
risk of default on their other assets.
Derivatives have introduced a lack of transparency into bank
portfolios, creating fear and uncertainty on the part of lenders, depositors
and investors alike. This uncertainty has prevented banks from raising
capital by selling stock or meeting reserve requirements by getting
interbank loans, and it has discouraged investors from being invested in the
money market. Banks don¹t know whether the money they lend to each other
will be repaid, since they don¹t have a clear view of the value of the
assets carried on bank balance sheets. The result is a crisis of
confidence: the players are all eying each other suspiciously and holding
their cards close to the chest.
Fortunately, according to a recent study using the Treasury
Department¹s own data, the banking crisis is not widespread but is limited
to only ³a few big, vocal banks.²8 It is with the banks with significant
derivative exposure that the real credit problem lies; and most of this
liability is carried by only a few big Wall Street banks. Outstanding
derivatives on the books of U.S banks are now reported to exceed $180
trillion; and by the first quarter of 2008, $90 trillion of this was carried
on the books of JPMorgan alone, while Citibank and Bank of America each
carried $38 trillion.9 Needless to say, these are also the banks that are
first in line for the Treasury¹s bailout money under TARP (the Troubled
Asset Relief Program). Rather than excising this relatively contained tumor,
the Treasury and the Fed are feeding it with trillions in taxpayer money;
and this money is being used not to make loans but to buy up smaller
banks.10 That means the derivative cancer, rather than being excised, is
liable to spread.
We the people and our representatives in Congress have allowed
Wall Street to call the shots because we think we are dependent on their
credit system, but we aren¹t. There are other ways to get credit ­ ways
that are fair, efficient, transparent, and don¹t encourage greed. Some of
these alternatives are operational now and have a long track record of
success. More on this subject to follow; stay tuned.

Av Sunda Pengar - 6 januari 2009 09:11



Eurosamarbetet har varit verklighet nu i ett decennium och har gått igenom prövningar, speciellt 2008 både i form av nya medlemsländer som har valt att gå med och stora motsättningar inom EU som gör det problematiskt för ECB att sätta en monetär policy som kan fungera för alla medlemsländer på ett konstruktivt sätt.

Spanien, ett av EUs stora problembarn i nuläget med 12.8% arbetslöshet och produktionsbortfall på 11% under föregående år vill givetvis se betydligt mera generös stimulans från ECBs sida jämfört med till exempel Tyskland som går starkare med 7.5% arbetslöshet och 3.9% produktionsbortfall.

En del ekonomer, speciellt Amerikanska har varit pessimister till samarbetet ända sedan det startade och röster hörs att 2009 kan bli året då medlemsländer börjar gå ur EMU.

Jag uppfattar dock den mediala bilden i Europa och då Sverige som pressen i de flesta fall prisar Eurosamarbetet som en hamn av trygghet i denna finansiella tsunami, även om det mer är en kollaps istället för en våg av krediter som sveper över finansmarknaderna.

Danmark har starka röster för att gå med och Island som nu ligger riktigt risigt till för landet som helhet inför nästa år har tryck på att gå med och överge deras nationella valuta. Det kan dock inte ske förrän de blir medlem i EU vilket inte verkar troligt på ett tag.

Förutsatt att samarbetet inte kollapsar av någon oväntad effekt, som t.ex inbördeskrig eller något annat osannolikt så är inte EMU samarbetet något egentligt val för medlemsländer i det långa perspektivet vilket Svenska politiker inte heller har hymlat med i någon större utsträckning. Svensk media är positiv överlag till samarbetet och någon egentlig debatt av motspråkare har inte någon större plats utöver notering att majoriteten av Svenska folket är fortsatt negativa till Euron.

Det går, lite felaktigt att dra paralleller till Lissabonfördraget som kommer att bli våran nya konstutition om inte Irland modigt står upp som land igen och definitivt dödar förslaget. Om sådant blir fallet så kommer Sverige kortsiktigt att stå som ett av mycket få länder i Europa med en någorlunda fristående ekonomisk politik som man kan se om en konkurrensfördel mot resterande medlemsländer.

När väl ett medlemsland har valt att ratificera fördraget och infört Euron så är den indirekta demokratin i det närmaste att vara total. Vi kommer inom alla områden att ställas inför frågeställningen, vid varje EU direktiv och monetär policy, antingen accepterar vi eller så går vi ut ur EU. Få sakfrågor är för små för att personer vill ta det så långt om man inte är EU motståndare i grunden. Ska demokrati fungera så?

Så för att knyta till början av mitt inlägg, att EU går under nästa år ser jag som väldigt osannolikt. En fiatekonomi har obegränsade resurser att trycka pengar för att hålla igång ett konkursat finanssystem. ECB har också varit betydligt mera ansvariga än FED vilket talar för dess starka utgång ur denna kris när den väl ebbar ut om några år.

Sakfrågan för framtiden blir vid nästa val om EMU som kommer förr eller senare att handla om vad för typ av statsskick du vill ge dina barn.

Ett Sverige där lagar och monetär policy sätts centralt, sällan på svenskt initiativ och under begränsad insyn eller lokalt folkligt förankrade initiativ med svagt tryck från lobbying grupper. (Riksbanken är oberoende av regeringen men inte av Sverige)

Eller ett Sverige där vi väljer att optimera våran ekonomi efter våra förutsättningar och förbehåller oss rätten att genomföre monetär reform om det skuldbaserade samhället driver en för stor mängd människor in i marginalisering.

Av de som styr Sverige idag står det dock klart att demokratin ska ”outsourcas” till en valuta som ingen garanterar, världens enda herrelösa valuta, Euron.

 

Av Sunda Pengar - 19 december 2008 05:36

Ecador tillhör ett i raden av många länder som har gått igenom tunga lån från världsbanken och därefter inte haft möjlighet att strukturerar sina återbetalningar.

Mitt i en finanskris är det inte ovanligt att länder inte kan betala sina statsväxlar vilket betyder konkurs i princip för nationen.

Rafael Correa, Ecuadors president beskriver skulderna såhär:

"as president I couldn't allow us to keep paying a debt that was obviously immoral and illegitimate"


De internationella institut Rafael pratar om syftar på Världsbanken och andra internationella låneorganisationer som han kort och gott beskriver som ”monster”.

Ecuador skuldsattes på 70talet under flaggen av IMF och privata konsultorganisationer t.ex MAIN, gjorde olika ekonomiska studier på landets resurser och vilken infrastruktur som skulle behöver för att kunna exploatera dem.

Steg två bestod i att kraftigt överdriva tillväxten landet skulle åtnjuta i termer av BNP som konsekvens av dessa infrastrukturprojekt.

Steg tre var att övertyga ledarna på olika sätt hur dessa lån skulle lyfta landet upp ur fattigdom och skuldsätta dem till den grad då det aldrig skulle ha möjlighet att återbetala.

Steg fyra är att svälta landet på kapital. Lånen som skulle gå till de stora projekten lämnade aldrig USA då de sker under villkoren att amerikanska entreprenörsfirmor ska sjösätta programmen vilket innebär att pengarna aldrig lämnar USA i praktiken och omsätts då inte i värdlandet.

Världsbanken har mer eller mindre erkänt att de sysslade med vad som kallas ”Predatory lending” eller medvetet djupt skuldsatt nationer med intentionen att det inte ska kunna återbetala.

“It’s practically the same obligation being discounted and forgiven again and again,” Porzecanski said. “It could well end up being a more punishing restructuring than Argentina has delivered.”

Fördelen med att slänga in ett land i konkurs är att man kan erbjuda debt restructuring eller omorganisering av lånen. Efter att man varit så pass givmild måste landet göra en rad koncessioner av deras statliga tillgångar och sälja av dem till internationella organisationer och sedan börja om cykeln.

Om programmet lyckas riktigt bra så kan man lyckas införa en dollarisering av landet vilket i praktiken innebär att de aldrig kommer att ha en betalningsförmåga då de inte aktivt kan styra sin penningmängd.

Ecuador lånade initialt 3 biljoner USD vilket de har defaultat på ett par gånger redan sedan deras första lån och idag är skulderna efter alla ränteeffekter på ca 10 biljoner.

De privata skulderna är de mest dyra och står för 44% av landets alla räntekostnader.

Vad Rafael gör idag är däremot historiskt. Han har i princip förklarat att deras skulder är olagliga, omoraliska och därmed vägrar att betala dom och förklarar landet tekniskt insolvent trots att de har betalförmåga.

This country is not one where the culture puts any value on paying debt,

Den här ekonomiska revolution Ecuador sjösätter kommer inte att ses med blida ögon av etablissemanget och kommer att följas mycket noga. Går Ecuador igenom med det här och slutar att betala av alla sina utländska skulder vore det det första av sitt slag.

Det innebär också som konsekvens att de måste lämna dollarn som deras valuta och återinföra en egen mycket snart då det kommer att bli utfrysta internationellt.

Helt klart en spännande utveckling och vi får se vad som händer. Blir det här lyckat så är det möjligt att många Latinska länder kommer att följa exemplet och göra sig fri internationell usury.

Av Sunda Pengar - 5 december 2008 05:42

Hur kan det vara?, frågar många sig att en minskning i priserna pa hus i USA leder till att banker i Tyskland, Island, Ryssland och otaliga fler helt plötsligt börjar få betalningssvarigheter.

Hur kan det påverka ett globalt banknätverk sa negativt att det nu under lang tid har varit i princip omöjligt att lana av andra banker i nästan hela världen?

Nar svenska bostadsmarknaden föll -15% iochmed finanskrisen så påverkade det bara Sverige. Det blev ingen kris i Tyskland for att vi satt oss i problem i Sverige. Vad ar skillnaden idag två decennier senare som gjort det mojligt att normalt hanterbara prisförändringar låser det globala banknätet?

Anklagelserna är många, varierande från nonsens som girighet, överbetalda bankirer, omdömeslösa låntagare till strukturfel i politiska beslut som ”The community reinvestment act” och liknande.

Sanning ligger det i att politikerna, speciellt Clintonadministrationen har sett det som en bra politisk morot att alla ska ha ratt till att låna till hus, och banker inte får neka att låna till problematiska låntagare, vi har alltså en marknad i konstgjord obalans.

Men trots detta, en värdeminskning pa fastigheter i USA på 20%, hur kan det stanna hela världen? Det gar inte ihop.

Svaret ligger i derivatmarknaden, den dar marknaden som ingen egentligen vet något om, som Ben Bernake tog extra lektioner i och tvingat varenda investmentbank i USA till konkurs eller ”shotgun marridge”.

Derivat och ishockey

For att enklare förstå konceptet derivat sa kan vi ta en sluten ekonomi, ett ishockeylag (Puck IF). Hela ishockeylaget är vad man brukar karakterisera som realekonomi. Laget har löntagare som lever sitt liv på att utöva ishockey i en faktisk ishockeyrink med konkreta inkomster från publik, kostnader för ishall, materiel osv.. Laget har också direkta intressenter av varierande storlek. Ägaren av ishockeylaget, ägaren av ishallen, entreprenören for catering, leasing av ismaskinen, kreditgivare (banker) till intressenterna etc.

Utanför denna verksamhet, utan direkt anknytning till den reala ekonomin har vi en såkallad pappeprsekonomi. Denna består i det har exemplet av vadslagning. Alltså människor som inte har ett direkt intresse av ishockeylaget, men som ar villig att satsa pengar pa hur det ska gå for laget. Ett vad på t.ex vinst av serien for Puck IF tas emot av en annan som tror på förlust for 1000SEK.

Detta vad på 1000SEK ar i all essens ett derivat. Värdet på vadet ar ”deriverat” från Ishockeylaget och precis sa fungerar derivat i verkligheten. Hur kan detta vara skadligt for realekonomin? I det har fallet ar det inte skadligt, snarare nyttigt. Vi har en transaktion av två utomstående, oavsett utfallet på derivatet (vadslagningen) sa kommer det att gynna ishockeylaget da de far mer intresse for deras spel och ut utslaget av derivatet påverkar överhuvudtaget inte realekonomin, dvs driften av hockeylaget. En win win situation alltså.

Konceptet risk och osäkerhet

Utöver detta ar det viktigt att tanka pa relationen mellan risk och osäkerhet. Sa länge du som vadslagare (investerare) kan bedöma risken tillförlitligt så kan du också satta ett pris pa risken. Nar du inte längre har tillförlitlig information (t.ex. ingen information om vilka spelare som ska vara med i laget) sa har du lämnat riskbedömningen och korrekta priser, därmed sitter du i osäkerhet och gissningslekar. De tidigare vaden du gjort under andra premisser är plötsligt svårbedömda. Den har distinktionen gjordes av den kända ekonomen Frank H. Knight.

Så har kommenterade en ekonom om uppskattning av risk på nuvarande derivatmarknad på Leehman:

 “We are in a minefield. No one knows where the mines are planted and we are just trying to stumble through it”

Ett typfall då risk har blivit osäkerhet och prismekanismer slås ur spel.

Konceptet risk och belåning

Ytterligare en viktigt hörnsten i relationen mellan risk och avkastning ar att man måste förstå konceptet med hävstångsinvestering eller leverage på engelska.

Att investera med hävstång ar i princip att investera med pengar man inte har. För varje krona du satsat på ishockeymatchen sa har ett kreditinstitut lånat dig, låt oss säga 4. Satsningen är alltså på totalt 5, varav 1kr är eget kapital och 4kr är krediter. Relationen mellan eget kapital och kredit ar 1/5=20%.

Vad betyder detta i klartext? Så länge ditt vad inte går med förlust med mer an 20% sa har du rad att betala förlusten utan att måsta skjuta till mera eget kapital for att hålla liv i vadet/derivatet.

I ett normalt vad eller derivat utan kreditfinansiering kan du ta en 100% förlust på utan att skjuta till mera kapital.

Konceptet fungerar också omvänt, om du har en vinst på 100 och en havstång på 4 sa blir slutgiltig vinst 400, alltså en fyrdubbling av ditt satsade kapital. På samma satt kan förlusten blir fyrdubbel. Det är i all essens konceptet med havstång och bankverksamhet för den delen.


Investerarnas jakt på derivat


Nar derivaten började komma i början pa 80talet höll den sig i stort sett till valutahandel (forex), råvaror och prissäkring på skörd. Vid början på 90 talet blev det dock ett skifte i utvecklingen på derivat baserat på bostadsmarknaden. Efterfrågan skapades och krävdes formligen av Wallstreet.

 Beginning in the 1990s, he wrote, "the incentive for everyone to behave this way came from Wall Street ... where the demand for (securities based on subprime loans) simply couldn't be satisfied.
Andre Leonard – Reporter

Wallstreet i princip krävde att kreditgivarna till fastigheter i USA skulle nå ut till de mest riskabla låntagarna. Varför då?

Det hela baserades på 2 irrationella begrepp.

  • 1.    Huspriserna går alltid upp.
  • 2.    De nya typerna av derivat kan sprida risk till acceptabla nivåer.


Joseph Stiglitz (nobelpristagare) observanta syn pa detta fenomen var följande:

The mortgage brokers loved these new products because they ensured an endless stream of fees. They maximized their profits by originating as many mortgages as possible, with frequent refinancing.

Our bankers forgot that their job was to prudently manage risk and allocate capital. They became gambling casinos
.


For att hålla finansieringen av denna derivatmarknad hade ett enormt lobbytryck uppstått i USA i mitten på 90talet av ”The International Swaps and Derivatives Association” och kritiken efter tidiga förluster på 90talet glömdes snabbt bort.

År 2000 kom den riktiga stöttestenen for en nästan helt oreglerad derivatmarknad genom ”Commodity Futures Modernization Act of 2000”

Den har lagen säg till att all derivat handel (som Enron sysslade med utan insyn som fick bolaget att kollapsa) skulle ske utan insyn från myndigheter eller annat sådant onödigt. Resultatet av detta ar att efterfrågan på dessa oreglerade instrument fullständigt exploderade över all sans.

Det globala casinot – dess uppbyggnad

Nu har vi grundstenarna.


  • Vi vet vad ett derivat är i princip.
  • Vi vet dess relation till realekonomin.
  • Vi vet vikten av att kunna skilja mellan risk och osäkerhet.
  • Vi vet effekten av belåning for investering, havstångsprincipen.
  • Vi vet varför marknaden för derivat är oreglerad.



Här har vi konceptet i grundidén.

Vi hade en kreditgivare till bostäder som satt knädjupt i subprime och behövde bli av med dem.

Vi hade en investmentbank som insåg att om vi paketerar de murkna subprimelånen MBS (Mortgage Backed Security) derivat. Detta paket säljs vidare som man styckar upp (slice and dice) i olika instrument (finns en uppsjö) och kallas nu CDO (Collaterized Debt Obligation). Eftersom du nu spridit risken kommer rating bolaget, d.v.s de som sätter priset på risk och bestämmer att eftersom det nu ar spritt så är de har skräplånen mycket säkrare. En högre kreditrating med andra ord, trots att det i verkligheten ar missledande har det skett så.

Nu börjar det blir lite rörigt för vi har redan rört oss från skräplån till säkra derivatinstrument. Så av denna CDO vi nu skapat gör vi om det till en syntetisk CDO med samma MBS (subprimelån) som grund.

Sen skapar du en CDO av CDOn (CDO i kvadrat)  och sedan skapar du en CDO av en CDO av en CDO (Kub CDO) av precis samma sak, skräplån eller junk bonds som det hette på 80talet.

Nu med dina nya produkter så säljer du vidare dessa som SIV (Structured Investment Vehicle) eller varför inte ABCP (Asset Backed Commercial Paper) eller in pa en money market fund, som da ska vara lågrisk traditionellt.

Nu börjar man första varför ingen vet var subprimelanen ligger, det finns i princip överallt och ingen vet egentligen vad för hus det egentligen var som belånades i början.

Ta nu denna struktur på derivatinstrumenten och kombinera med hur de finansieras. Nu blir det riktigt krångligt.

Du som investerare har bestämt dig för att satsa 1 MSEK av ditt kapital och du går till en ”prime broker dealer” som ger dig en havstång på 3. 1MSEK i kapital och 3MSEK i skuld/kredit).  Dessa 4 MSEK investeras nu i en fond av en fond som nu ges leverage på 3 eller 4.

Hedgefonden kommer sedan att investera dessa pengar och köpa CDO instrument som har en havstång på 9 eller 10.  I slutet på den märkliga finanskedjan av drastiskt ökande skulder sitter vi dar den första miljonen investerad av en investerare ar garant for 100 miljoner i skulder i slutet på kreditkedjan.


Kombinera nu allt detta och vi har ett globalt oreglerat finanssytem där moderata investeringar bubblar upp till okontrollerbara havstångsnivåer i en giftig mix av investeringar där de mest osäkra lån, obskyra investeringsmetoder, felprissatta tillgångar, komplexa strukturer och derivat på derivat (CDO CDO CDO CDO) lösningar lämnar alla investerare i en position da de omöjligen på ett rimligt satt kan uppskatta risk.

Risk har blivit osäkerhet, och alla flyr hals över huvud.

Hur kan sådan skuldsättning ha varit möjlig? Svaret är billiga räntor och ingen reglering.


Verkligheten har kommit ikapp – The Minzky moment

Som ni ser med investeringen på 1 miljon som blev 100 miljoner. Om husvärderna går ner med 1% sa kollapsar en lånekedja pa 100 miljoner, och ingen vet var de här lånen i kedjan ligger, eller på vilka hus de baseras. Vi har alltså en fullständigt kollapsande kreditmarknad som leder till okontrollerade mängder margin calls och nu, om man tittar på Leehman citatet igen så verkar det vettigt.


“We are in a minefield. No one knows where the mines are planted and we are just trying to stumble through it”

UBS, nyligen kända for rapporten som skämtsamt kallats ”How not to run a bank” av media, sa nyligt:

“Have we reached a Minsky moment?”

Minzkys kredit teorem går ut på att en uppluckring av reglering i kreditstandarder av övervakare utnyttjas i en boom/bust kreditcykel i ett typ av pyramidspel där de stora förlorarna ar såkallade ”Ponzi borrowers”, dvs de som inte har råd med lånen, utan enbart finansierar sin spekulation med konceptet att tillgången som håller den uppe kommer att stiga i värde. Knappast en intellektuell position.


Pappersekonomin och Ishockey

Tillbaka till hockeylaget Puck IF. Säsongen går daligt och vikande publiksiffror har gett vikande marknad i dess realekonomi.

Den daliga utvecklingen i publiksiffror har gett upphov till massiva förluster på derivatmarknaden på de olika obskyra vad som gjorts på hockeylaget, och kreditgivarna dras med stora underskott.

Ägaren av ishallen behöver nu förnya sin kredit for ishallen och går till sin bank som tokvägrar då mojligheten att samla kapital är stendöd.

Ishallen går i konkurs, ägaren kan inte refinansiera sitt hockeylag, alla spelare blir arbetslösa, en fullständig lavin i förluster på derivatvadslagningen sker och alla ropar efter NHL att gå in och stödja bankerna sa vi kan få igång ishallen igen.

Nu vet ni varför den reala ekonomin förstörs av den obskyra pappersekonomin.

Det är ingen vanlig kreditcykel vi är inne i.


Vad ska man lara sig

Som investerare galler det att gilla läget, for påverkan lär du inte ha. Identifiera kvickt nästa område med liten eller ingen reglering som kombineras med krediter. Gå in och ta lån tidigt. Njut for en kort tid av en massiv uppgång. Gå ur som Warren Buffet gjorde och njut av dig själv nar du förutsäger nästa massiva Financial Weapon of Mass Destruction.

Kortsiktigt kan du göra profit med att identifiera länderna som attackeras av valutaspekulerare, flertalet for tillfallet men Ungern ar ett bra exempel.

Massiva kreditförluster görs där och reala tillgångar kan köpas billigt, mycket billig på allt som ar belåningsbart. Island blir ett annat bra exempel där systemkollapsen kan bli total.

Exportera tillgångarna och njut av vinsten, eller ta från de rika o ge till de fattiga. Det är din moral som avgör det.

Av Sunda Pengar - 4 december 2008 09:28

Hela valkampanjen har varit och gett intrycket till det flesta att vi stod inför två val. Det första med McCain och en fortsättning på Bush administrationen eller Obama, ett val för förändring.

Hans motto på den officiella hemsidan: ”Obama – For Change. Its about time, its about change.” har han inge reella planer på att följa.

Obama har gått en mycket lång väg för att bevisa, redan innan han har satt sig i vita huset att någon riktigt förändring, speciellt inte på den ekonomiska sidan, är planerad.

För att reda ut vad Obama har för agenda får man den bästa indikationen på vilka han har valt som sina medarbetare, och vad det har åstadkommit tidigare. Han har valt de tre mest konservativa demokraterna som har drivit igenom de neo liberalistiska ideerna som orsakat så mycket skada ute i världen och drev igenom avregleringen under Clinton eran och Glass Stegal act vilket banade väg för den enorma derivat krasch som idag har de flesta stora internationella banker som Citibank, UBS, RBS osv. insolventa.

Robert Rubin

Tidigare Secretary of the Treasury 95 – 99. När han antog ämbetet var finanskrisen in Mexico först på agendan vilket blev det första stora misslyckandet för den neoliberala modellen på 90taet. Senare, hand in hand med IMF tvingade han igenom tunga låneavtal som förvärrade situationerna i Asien 97-98 och Latinamerika 99.

Efter att ha bevittnat hur levnadsstandarder minskat med hans policys var han drivande bakom Glass Steagall Act (officiellt The Banking Act) som separerade investment bankerna från depositionsbankerna. Det här gjorde det möjligt för Citigroup att gå samman med Travelers Group och bilda Citibank. Rubin blev senare en av topp direktörerna för Citigroup vilket precis har fått 300 miljarder USD av hans vän Paulsson. Rubin är nu en av Obamas närmaste rådigvare.

Lawrence Summers – Director of the National Economic Council

Lawrence, som var finanschef för Världsbanken, har ett minst sagt speciellt förhållande till människoliv vilket han mycket iskallt pekade på genom denna rapport 1992.

” The under-populated countries of Africa are largely under-polluted.  Their air quality is unnecessarily good compared to Los Angeles or Mexico (...) There needs to be greater migration of pollutant industries towards the least developed countries (...) and greater concern about a factor increasing the risk of prostate cancer in a country where people live long enough to get the disease, than in a country where 200 children per thousand die before the age of five.”

Han fortsätter vidare:

”There are no limits on the planet ' s capacity for absorption likely to hold us back in the foreseeable future. The danger of an apocalypse due to global warming or anything else is non-existent.”

Hans efterföljare på IMF, Joseph Stieglitz (Nobelpristagare i ekonomi) var öppet kritisk mot Summers politik och han som konsekvens lobbade han hårt för att Stieglitz skulle avsättas som chef för IMF.

Seccretary of the Treasury – Timothy Geitner

Timothy Geitner ska nu ersätta den katastrofala Henry Paulsson som mycket effektivt har lyckats förvärra en dålig situation till en ohållbar, ofta på svaga ideologiska grunder istället för praktiska fundament. Hans misslyckanden och gåvor till etablissemanget är så pass många att han är värd en helt egen artikel. Han är förövrigt den enda som hotat med att införa Martial Law för att få igenom de 700miljarderna i bank gåvor i det fullständigt misslyckade TARP programmet.

Så Timothy har svårt att prestera sämre än Henry Paulsson men vem är han och vad står han för. När han blev vald av Obama hoppade börsen genast upp och wallstreet pressen hyllade valet av en man som de flesta inte har en aning om vem det är.

Timothy ar en protoge av Kissinger och medlem i Bilderberger gruppen. http://en.wikipedia.org/wiki/Bilderberger
Han är också medlem i Council on Foreign Relations och delar samma åsikter och synsätt som Henry Paulsson. Hans nuvarande position är som chef för FED kontoret i New York, en av världens mäktigaste privata bank instutitioner och ansvarig för den nyliga fördubblingen av centralbankens balansräkning. Timothy var aktiv i Brasilien, Mexico, Indonesien, Syd Korea och Thailand (ihop med Rubens och Summers) vilket alla blev textboks scenarion på hur ultraliberalism skapar kaos och fördjupad recession, vilket alla dessa länder upplevde under deras administration.  


Så vilken förändring kan vi förvänta oss av de som drivit igenom och gjort den enorma spekuleringen på derivat med hävstång möjlig och som nu har hela världsekonomin på knä och USAs bank balanser kort på 2 biljoner. Aboslut ingenting.

Att ge mandatet för förändring till de som skapat krisen vi är i är som att, som Chomsky sa: ”To put the Fox in charge of the hen house”

Presentation

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2010
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ Fractional Reserve Banking med Blogkeen
Följ Fractional Reserve Banking med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se