Det här avsnittet kommer att avhandla de grundläggande principerna om krediter och bankverksamhet.

Alla pengar är skulder

Alla pengar är förhandlingsbara skulder. Förhandlingsbara innebär att de kan överlämnas utan tillåtelse eller information av den som satte sig i skuld. Sedlar och banktillgodohavanden är ett sådant typexempel. Alla skulder är däremot inte pengar.

Alla pengar är inte likadana utan är olika likvida och ursprungligen från olika parter på marknaden, oftast banker.

Varje enskild bank kan låna ut sin egen typ av pengar men den kan inte skapa någon annan banks version av pengar.

När en bank skapar ett lån så ökar bankens depositioner med storleken av lånet. Det betyder att lån är likställt med sparande. Det är fullständigt omöjligt att ha sparande som inte motsvaras av lån någon annanstans i banksystemet. Moralister som pratar om ”real savings” och mindre skulder vet inte vad de pratar om. Det är fullständigt omöjligt att uppnå i dagens system.

I verkligheten så skapas depositionerna som sedermera finansierar lånet samtidigt.

Om ett utställt lån ökar den totala långivningen i  en bank, förutom centralbanken, så måste den se till att den har en adekvat mängd reserver, eller kapitalbas som det kallas. En kapitalbas är den positiva skillnaden mellan vad banken har lånat ut och dess tillgångar.

Hur kapitalbasen beräknas är beskrivet i del 2 i denna serie.

Generellt kan sägas att desto lägre kapitalkravet är, desto högre avkastning kan banken nå för sina aktieägare vid en given nivå av ränta. Det är alltså i bankernas intresse att ha så låg reserv som möjligt och om kravet på kapitalbasen höjs så innebär det att ROI eller avkastning för aktieägarna per aktie minskar.

Kapitalbasen är den absoluta avgränsningen  i hur mycket lån som kan skapas. Försiktighet och moderation är den psykologiska begränsningen.

Centralbanker

De flesta länder har en centralbank och centralbanken fungerar som bankernas bank. Centralbanker är oftast statligt ägda med vissa undantag, Schweiz och USA som typ exempel. Alla centralbanker är oftast inte heller statligt kontrollerade utan ”oberoende” vilket innebär att de kontrolleras av bankväsendet.

Det är norm för centralbanker att ha privata kunder med vissa undantag. Nordea när den banken socialiserades som typexempel.  

Banker reglerar normalt sett fordringar mellan varandra i centralbankspengar, inte sina egna pengar. DVS, Swedbanks skapade pengar är inte giltigt betalningsmedel hos t.ex SEB. Fordringar mellan dessa två regleras i pengar som Riksbanken har skapat. En centralbank kan förespråka minimum och också maximum balanser en bank får ha i depositioner hos en centralbank.

Exempel.

Vi har en ekonomi med endast två banker. SEB och Swedbank.

SEB skapar ett lån på 1,000,000SEK till en kund i banken för att möta efterfrågan hos låntagare. Penningmängden har nu ökat med 1MSEK. Sparandet i samhället har ökat med 1MSEK och skulderna totalt sett i samhället har ökat med 1MSEK. Balansen SEB har hos Riksbanken är däremot totalt oförändrad.

SEB väljer nu att låna ut 10 000 000SEK till 10 olika låntagare i banken. Dess balansräkning ökar nu med 10MSEK på skuld och tillgångssidan. Det händer fortfarande ingenting hos centralbanken och balanserna där är oförändrade.

Vi ser alltså att vad banken har i deposition hos centralbanken inte är hämmande för hur mycket lån de kan skapa om inte riksbanken går in och kräver högre likviditet hos banken.

SEB går nu med på att ge ut ett lån på 1 000 000MSEK till en person som inte är kund hos SEB, utan hos Swedbank. Checken kommer att gå igenom centralbanken, i Sveriges fall Rix, och SEBs reserver hos Riksbanken kommer att minska med 1 000 000SEK och Swedbanks reserver kommer att öka med 1 000 000MSEK.

Den totala mängden pengar hos centralbanken är oförändrad men distributionen är annorlunda mellan dess kunder. Swedbank har nu 1 000 000MSEK för mycket och kan låna tillbaka dessa pengar till SEB till högre ränta än vad de skulle får från Riksbanken och lånar nu ut dessa på den såkallade interbankmarknaden.

Alternativt kan centralbanken låna SEB pengarna de behöver direkt, oftast till straffränta eller så kan den köpa tillgångar av SEB.

Vad centralbanken väljer att göra bestäms av centralbankens vilja för att låta SEB utöka sin låneportfölj.

Om en kund i en bank betalar skatt kommer det att minska likviditeten hos banken, men det förutsätter att Staten inte själv är skuldsatt och regelbundet betalar ränta, direkt eller indirekt till banksystemet vilket i praktiken försörjer banker med likviditet kontinuerligt.

Basel ackordet

Den stora kritiken som många ekonomer har mot Basel ackordet är att den förstärker ekonomiska cykler eller (pro cyclical). Den gör det genom att begränsa utlåning precis när en recession får en bank att gå med förluster vilket förstärker recessionen.

Anta att du har en bank med 1000 000Sek i lokala huslån. Basel ackordet säger att säkerheten ska vara ca 4% mot dessa lån. Anta att en recession är intågande och förlusten på dessa lån är 2% = 20 000SEK.

När dessa 20K sek dras av mot kapitalbasen så halveras den. I samma ögonblick så måste banken bli av med 500 000SEK i utgivna lån för att nå upp till de lagstadgade kraven. OM banken skulle göra det skulle den döda marknaden för bostäder, speciellt under en tid då alla andra banker förmodligen har samma typ av problem. Krisen görs alltså mångdubbelt värre av denna hävstångseffekt.

Alternativet är för banken att hitta kapital från aktieägare eller utomstående investerare. Det är inte alltid enkelt i en recession.

Det tredje alternativet för banken är att myndigheterna bestämmer att sänka kapitalkravet under denna period eftersom reserverna behövs för just sådana här tillfällen.


Vad har vi lärt oss?

Det finns aldrig för lite sparande, reellt sparande eller för hög skuldsättning. Sparande och lån är alltid på samma nivå, däremot är distributionen av detsamma högst ojämn i olika perioder. Man talar om en polarisering av eknomin där effekterna av ränta är en stark orsak till detta fenomen.

Banker skapar lån som ökar penningmängden (dock inte alla typer av lån). Bankers skapande av lån förändrar inte balansräkningen hos en centralbank.

Ett lån skapat i bank A duger inte som betalning hos bank B. Varje enskild bank skapar alltså sin helt egen typ av pengar. För den normale bankkunden märks dock ingen skillnad förutom när banken är nära insolvens.

Reglerna som bankerna opererar efter förstärker konjunkturcykler kraftigt och kan därmed förstöra produktion som i normalfallet är effektiv och därmed skapa större skada i ekonomin än vad som är nödvändigt.

En negativ skuldspiral är högst problematisk och är precis vad vi befinner oss i idag.